tisdag 23 juni 2015

Älskade Douglas

Min fina, fina älskade Dogge, har nu fått sluta sina dagar här på jorden.  


I femton år fick jag glädjen att dela min vardag med denna fantastiska katt, denna vackra och snälla och underbara katt!

Det har varit på lånad tid, jag höll på att förlora honom redan som tvååring. Han hade - trodde jag - börjat strila urin och jag beställde en kastrering. Dock var det en urinvägsinfektion som gjort att han läckte urin, och när han kastrerades blev det något fel på urinröret, det blev stopp och jag hittade honom livlös hemma i badrummet, på självaste midsommarafton. Efter några dagar på djursjukhuset bättrade han på sig, men fick efter det en allergisk reaktion, som gjorde att han fick ta cortisonsprutor ungefär 3-4 gånger om året. Jag är så tacksam att han hållit sig pigg så länge och för varje år jag fick med honom. 

Men vi kan ta det från början...:

För femton år sedan födde mamma Skorpan fyra små kattungar, två hanar och två honor, som fick heta Douglas, Dennis, Doris och Drutten. Jag hade tänkt spara en hona från någon av Skorpans kullar, så att jag kunde fortsätta med avel. I samma veva började min mamma prata lite lätt om att skaffa en katt till, en kompis till Casper, som hon hade köpt av mig året innan, Douglas storebror alltså. Jag tänkte direkt på Douglas, för han var redan från början väldigt speciell.

Jag "sparade" undan honom när intressenter kom och tittade på kullen, utifall att mamma bestämde sig för en katt till. Nåväl, det rann ut i sanden, men Dogge kunde jag helt enkelt inte göra mig av med! Det gick inte, han kunde bara inte säljas, han hade flyttat in i mitt hjärta redan från början.... Han valde alltså oss kan man säga, för en hane hade jag egentligen inte tänkt behålla! 

 
Här är han i min äldsta dotters famn, som ungkatt. Dogge är nu den sista av de tre katter (Signe, Skorpan och Douglas) som funnits i mina barns liv från de varit små, vilket är sorgligt bara det... Han har låtit sig bäras och gosas och jamsas med och aldrig sagt ifrån, för snällare katt får man leta efter...

När min mamma gick bort för fem år sedan, kom Casper tillbaka till oss, så till slut fick de alltså bo ihop ändå. Och vilka goda vänner de blev! Katter är ju egentligen inga flockdjur på samma sätt som hundar, men dessa två satt ofta så här tillsammans, tvättade varandra, eller bara satt... Eller låg i mitt knä, bägge två samtidigt... Fem år fick de tillsammans, och det är inte utan att jag blir lite orolig för hur Casper skall reagera nu när inte Dogge längre finns...


Senaste halvåret har han åldrats och magrat av, och de sista två veckorna har det gått ganska snabbt utför, han tappade livsgnistan, gick undan och ville knappt längre äta, och till slut fanns ingen återvändo, hur mycket de än tog emot... Och dagen efter sin femtonårsdag, fick han somna in.

 Tänk att ett sånt litet väsen kan ge så mycket tröst och glädje och kärlek! 
Sorgen nu - är en del av glädjen då...

Dogge - du fattas mig! 
Tack för att du fanns! 

11 kommentarer:

  1. Så sorgligt! Jättefin var han. Du får tänka på alla fina stunder ni haft tillsammans, bästa kattlivet fick han hos er.
    Stor kram Maria

    SvaraRadera
  2. Lilla fina missen! Jag förstår att han fattas dig. Vår katt är också 15 år men än hänger han med och är ganska pigg. Du får tänka på alla fina minnen och på att Douglas fick det bästa kattliv han kunde få hos er.
    Kramar, Ann

    SvaraRadera
  3. I know the feeling, eller hur man säger, det är så sorgligt och det är förfärligt när man känner att man måste sätta sig till doms över liv. Har varit där och jaaaa, vad säger man, här grät vi floder båda två när vi sist fick fatta det där beslutet. Har gjort det med både katter och hundar genom åren. Men vilka fina minnen man har, det går liksom inte att ersätta med något och nu blir jag ledsen här känner jag......usch ja. Svåra etiska frågor.
    Vi har ju två vets i familjen och den ena brukar säga till matte och husse att nu är deras lilla katt hos Tanten i Katthimlen där dom får äta så mycket glass och dricka så mycket grädde dom vill.....
    Jag tänker på våra katter, Pippi har fyllt 17 år just och vår kattunge (!) är 10 år......
    Stora kramar från både mig och Omgivningen (har visat inlägget för honom) och från Pippi och Nisse.....


    p.s. förra inlägget, med risk för att trampa någon på tårna nu så tycker nog jag att din trädgård är minst lika fin.....

    SvaraRadera
  4. Förstår din sorg o saknad <3 av din vackra katt.

    Styrkekramar till dej.

    Kram Marianne

    SvaraRadera
  5. Det gör ont i mitt hjärta när jag läser om din förlust. Samtidigt blir jag påmind om Min Båtis somverklige har börjat tackla av.. Han är 16 år och det lär bli sista sommaren för honom...
    Kramar

    SvaraRadera
  6. Så fin berättelse och underbart vacker katt ♥ Jag kan verkligen känna den känsla som du just nu har - förlorade en av mina hundar för tre veckor sedan.Den saknad och det tomrum som uppstår. Minnen som passerar. Husdjur så nära och så kära, deras personligheter som skapar en samhörighet. Tänker på dig! Kram ♥

    SvaraRadera
  7. Vilken liten sötnos! Förstår att du är ledsen, det är alltid lika jobbigt när ett djur dör. Men det är härligt att tänka tillbaka på alla mysiga stunder man haft tillsammans. Kram från mig/ Titti

    SvaraRadera
  8. Beklagar Dogge. Blir alldeles tårögd när jag läser din kärleksfulla hyllning. Vacker kisse och fin familjemedlem. Ser så klok och förståndig ut.
    Varm kram Anette

    Ps. Tack för växttips till slänten. Jag tror nog att ett lager väv räcker för att kväva kirskål, men gräs, skräppor och eventuella kvarvarande hallonrötter behöver hårdare nypor. Kanske beror lite på hur tjock väv man får tag i också. Ds

    SvaraRadera
  9. Så sorgligt, men så är det med våra fybeningar. Det får inte finnas hos oss i all evighet, men såå sorgligt det är när vi måste bestämma att den dagen är inne när det är dags att säga farväl. Men vilken fin herreman han var din Douglas, vacker och speciell. Förstår att det är tomt, och att saknaden är stor. Kram

    SvaraRadera
  10. Åh, kram till dig! Blir alldeles tårögd när jag läser, dina fina missar som suttit där som varandras spegelbild. Hoppas, hoppas Casper tar det bra och tyr sig till Myzan nu. Min första "egna" katt som vuxen, Gosan, blev nästan 15 år innan det var dags att ta det jobbiga beslutet att låta henne vila från den sjukdom som fick henne att tackla av. Två år senare kom vår nuvarande katt Silver till oss och han är som din Douglas var, snäll och fin med barnen.
    Gråt och gosa med Casper och Myzan!
    Kram Kristina

    SvaraRadera
  11. Jag vet . Det är gräsligt sorgligt. Vår förra katt 'röda Truls' blev hör och häpna 21 år gammal och var hela kvarterets gentleman, våra barns bästis, grannkattens Majas fästman. De sov t o m ihop här eller i hennes hus.' Men gud hur ska det gå för Maja nu' sa grannkompisen när Truls gick bort. Maja höll på att leta ihjäl sig,ville inte äta, men efter två år fick vi vår Snoddas och hör och häpna trots 5 års ålderskillnad fick hon en ny hjärtevän, precis lika snäll som Truls. Sedan flyttade grannfamiljen tyvärr och vår Snoddas sörjde, vägrade gå in till våra nya grannar. För ett år sedan flyttade familjen tillbaks hit men till ett hus längre ifrån oss. vem hittade dit första kvällen igen? Jo våran Snoddas och återföreningen var lycka. Nu är hon dock gammal och svag.
    Det blev en lång historia om hjärtskärande saknad. Den tror vi bara tillhör oss människor.
    Säger den självutnämnde kattpsykologen Luna ( enl. maken kallad)

    SvaraRadera

Jag blir jätteglad att du tar dig tid för en kommentar eller en hälsning! Tack!

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...